Walther E. Kurtz

Hej trogna läsare, efter en lång fundering har jag beslutat mig att denna blogg till en viss del spelat ut sin roll? För tillfället har jag inte tid att spendera den tid jag hade önskat med att skriva långa texter som bara går ut på att gnälla, därför väljer jag nu att försöka starta på nytt på en annan sida med en annan vinkel- dock säkerligen med samma kärna av missnöjdhet.. Vem vet, denna blogg kanske kan återuppstå igen om jag kommer på att den behövs, men så länge så finns jag istället på:

http://25tolife.wordpress.com/

Midsommar, finns det någon mer överskattad högtid inom den svenska kulturen. En dag till att fira sommaren som säkert hade en funktion i det gamla bondesamhället, jag vet inte vilken eftersom jag är för lat för att kolla upp det för stunden. Men precis som första maj antar jag att det någon gång under historien fyllde en funktion av någon sort. Men precis som med första maj är det sedan länge överspelat och saknar egentligen plats i ett modern samhälle, annat än som en god ursäkt för svensken att dricka stora mängder och äta lite julmat mitt i sommaren.

Ett glas vin, lite buskis på tv och med lite jordgubbar vid sidan av glaset, det hade funnits sämre sätt att spendera en midsommarafton. Det är visserligen en låtsashögtid av västa sort, men det är fortfarande är tämligen uppskattad sådan. Förra årets midsommar spenderade jag visserligen i bilen med arbete, men innan det har jag allt sett till att vara en social människa och tagit skeden i fin hand denna dag, eller rättare sagt; tagit glaset i vacker hand, tömt det och repeterat till världen verkat som en lite trevlig plats...

Kan dock meddela att en halv flaska vit J.P Chenet gör Stefan och Krister lite roligare?

Hade velat skriva en lite text om en diskussion jag och min "bästis" hade när jag var hemma i väst senast. Om att alla har en person i sitt förflutna som de inte kommer över, den där första upplevelsen av en annan människa som man inte kommer över, en person som man alltid kommer att vara lite förälskad i, vad som än händer i livet. Lars Winnerbäck sjunger om en "Hjärter Dam" som ska vara hans ungdomskärlek, det kanske är ett bra namn för det. På engelska refererar man till "The One" som den person som man passar ihop med, men jag hade velat använda den rubriken för den här personen om jag hade tyckt att jag hade material nog till en hel bloggtext om fenomenet.

Den här personen blir på något sätt idealbilden av vad du söker när du söker en partner, men det är inte garanterat personen i sig, troligen är det också en stor portion egen fantasi som spelat in på personen och skapat den i ditt huvud. Men allt du skapar är bundet till den här personen, kanske för att det är sant och kanske för att du inte fått chansen att se att det inte är sant, eller kanske till och med för att du inte velat se bevisen på att det inte är sant.

Men mot denna människa ska sedan alla du träffar mätas, alla du kan tänka dig att ha en relation med eller alla som visar intresse för dig ska upp mot denna måttstock av en person som du inte kan komma över.

Märk väl att jag inte säger att alla jag kommer att träffas måste vara "bättre" än den här personen, eller att jag skull lämna en partner för den här personen i en handvändning, jag säger bara att hon finns där i bakhuvudet och troligen alltid kommer att göra det i någon form.

Jag menar inte heller att det är en perfekt person man har träffat, att det är en överdriven och felfri bild av en individ som man skapat själv med någon man möter, något som man kan fantisera ihop på en kväll i rätt/fel persons sällskap, det jag beskriver är istället någon som symboliserar allt du egentligen vill ha, den perfekta tillvaron personifierad i ditt eget minne.

Det spelar heller ingen roll hur långt du kommer med personen i fråga, varken jag eller min vän kom in i en relation med våra, men vi har ändå helt olika erfarenheter att se tillbaka på. Jag tänker inte berätta vad som hände specifikt för mig eller min vän, men jag tror egentligen inte att det spelar någon roll om hur eftersmaken är, om det blev en kyss och aldrig mer, om ni kanske till och med hade sex, om personen hade sex med en av dina vänner istället eller om det hela slutade med att inget hände alls. Jag tror fortfarande att verkan är den samma, att det någonstans där ute finns en person som har en otrolig makt över dig, och som troligen inte har koll på hur stor den makten egentligen är, jag har det inte heller, men jag har en liten aning i alla fall, det är alltid en början..

Vill avsluta det sidospåret med att berätta att jag ikväll testade teorin på en av vännerna här, men denne titan från Karlskrona hade ingen liknande upplevelse att dela med sig av tyvärr. Men jag tror ändå att den stämmer in på väldigt många av mina närmare vänner.

Det blev ett långt sidospår. Stefan och Krister är nu inte längre i min tv och jag har istället gått över till filmen "Bara en natt", en av få romantiska filmer som jag faktiskt tror på och tycker väldigt bra om. Jag har i ett tidigare inlägg diskuterat romantisk film och där dragit parallellen till Schopenhauer om att skapa illusionen av lycka genom en ridå som går ner, så det är inget jag tänker ge mig på här.

Blev inte så mycket midsommar av detta, men det handlar nog mer om att jag inte ser detta som en riktig dag, men ändå har jag nu med gott samvete avverkat en vinare på hemmaplan, kanske ett varningsrop och en tragedi värd att rapportera någonstans men vet inte vart så jag låter nog bli. Är det midsommar så är det.. nu ska jag övergå till att försöka skriva om något annat, varit på ett gnälligt humör här i veckan så finns en risk att det kommer ett inlägg till efter detta som är mindre storslaget och mindre bunden till denna stora dag?

Här i våras valde damerna Igge och LizZza att göra en liten film och önskade då en liten text från en rad lovande unga författare, däribland självklart även mannen som gjort sig känd för en tvivelaktig kvinnosyn och ett starkt förakt för allt som har med mänskligheten att göra, jag pratar självklart om mig själv. Jag spenderade sedan en eftermiddag med damerna och deras videokamera (en kille, två tjejer och en videokamera, trodde bara man kunde göra en typ av film med den blandningen, men ack vad fel jag hade), vad som sedan blivit av filmen har jag ingen som helst aning om, troligen är den bara filmad för att användas som utpressning om tio år när jag gjort en förmögenhet på att kanalisera mitt förakt in i något mer lönande än denna blogg.

Texten skulle handla om kärlek i staden Kalmar, och efter texter som "The Zone of Terror", "En Cynikers Uppväxt" och "Eufemismer, komplimanger och rena lögner" var jag inte bara det givna valet för en sådan text, jag hade också börjat tröttna lite på mitt eget gnällande.

Men med lite inspiration från Charlie Kaufman underbart skrivna "Adaptation" fick jag en ny gnista, vände taggarna inåt, och när jag väl fått klart texten var jag faktiskt ganska nöjd, hoppas ni gör det med för här kommer den?

"En text om kärlek i staden Kalmar, var börjar jag, hur kommer jag fort in på att jag är det sämsta tänkbara valet till att skriva den här texten, eller kan man göra det? Det är väl det dom vill ha? Bittra visdomsord från min jävla blogg, men fan, jag har skrivit så jävla mycket skit att jag börjat gå i cirklar, inget nytt och originellt alls längre, bara samma jävla gnäll om och om igen men i olika former, tjejer är onda och jag har alla svar. En jävla lögn är det alltihop, en illa konstruerad sådan med, jag kan fan inte ett skit om detta. Hade jag kunnat det hade jag fan inte skrivit så jävla mycket skit, då hade jag haft bättre saker att göra med min tid, leva, festa, knulla eller va fan som helst, inte fan hade jag skrivit långa elitistiska texter om vad som är fel på världen och om hur jävla missförstådd jag är av allt och alla.

Fan vad ska jag göra med denna jävla texten. Jag borde inte sitta här och skriva, jag borde vara ute och springa, eller på gymmet, tappa några kilon, eller läsa. Bli en bättre människa, smalare, bygga mer muskler, smartare, mer beläst, inte bara på fotboll och film, fan vilken jävla nörd jag är, och jag tappar hår, en tunnhårig nörd. Fan, borde kanske jobba istället för att skriva, tjäna pengar så jag har råd med hårinplantat om några år, nu är jag 25 och ser ut som 30, jag behöver inte se ut som 40 när jag är 30, det får man inte mer tjejer av, speciellt inte om jag är lönnfet och allt jag kan är onödiga fakta om fotboll och film, vem fan vill ligga någon som kommer ihåg att det var Gustaf Andersson som gjorde IFK Göteborgs 3000:e mål i Allsvenskan men som inte för sitt liv kan komma ihåg vad fan han hade inplanerat på lördag kväll. Mina texter är ju bara skitsnack i alla fall, ett uppgivet försök att låta vis och som jag har lite självdistans och som att jag faktiskt kan något, men va fan vet jag egentligen, tydligen inte ett jävla skit för då skulle jag inte sitta här nu. Hade jag bara fått lite jävla uppskattning i tonåren så kanske jag hade haft självförtroende nog att över huvud taget orka leta efter kärlek nu för tiden, men det jävla skeppet har seglat för länge sen.

Men det är kanske inte det en romantisk text ska handla om, om en person för osäker för att kunna göra något åt sin situation själv och som istället bara kan vänta och hoppas på att rätt tjej först ska hitta mig, bli störförälskad och sedan göra allt jobb, stor jävla chans. Helvete, har inte blivit kär på fem år nu av ren jävla självbevarelsedrift och de vill ha en text om kärlek, fan, de kan få en text om hur tjejer väljer att knulla fel killar hela tiden. Men det kanske inte har med kärlek att göra, det kanske handlar mer om en självbiografi, för det kommer bli en förbannat kul läsning; växte upp fet- blev bitter och gick över till att bara vara lönnfet- fick inte knulla- blev ännu bittrare- dog. Kanske till och med kan offra mig och göra nått kul med att jag inte får knulla på ålders höst, som Van Gogh, bra tänkt, missförstådd av sin samtid och skär av sig ett öra när han inte får knulla horan som han är kär i, 100 år senare kommer alla ihåg honom, och vem fan behöver ett öra när man är över 80, det som är viktigt har jag redan hört då i alla fall, så får det bli, ska man ändå både leva och dö ensam kan det inte spela någon större roll hur många öron man har kvar när det är dags för träfracken. Det kommer att bli årets bok år 2078, så det är lika bra att planera den redan nu..."

Efter läsning av denna text ställdes också en rad frågor, men bara en av dem satte sig ordentligt och den har jag funderat på ganska mycket där efter:

"Har du aldrig själv gjort något för att ställa till det med en tjej du träffat?"

Har jag själv någon gång varit anledningen till att det inte blivit något mellan mig och den jag har jagat (för let?s face it, det är fan ingen som jagar mig?) Och svaret förundrar mig faktiskt, för efter 25 år och åtskilliga misslyckanden tycker jag att det borde finnas en gång, ett tillfälle, där jag skulle kunna säga att "det där var mitt fel, där gjorde jag bort mig", men nej, har fan inte hänt?

Den kommer att hålla mig vaken inatt, och har så gjort ganska många nätter innan med?

Då var det gjort, 25-årsdagen är avklarad och kan fokusera på livet som vuxen mer eller mindre på heltid. Det dröja in i det sista, till bara några dagar innan den stora dagen, innan jag kunde släppa siffrorna och inse vad som är det central, 25 är bara siffror, det spelar ingen roll vad det är för siffror om jag har koll på vad som är fel med livet annars, det kommer att vara fel i alla fall vare sig jag är 24 eller 25. Istället började jag kolla framåt, förbi den där dagen som i sig inte var så dramatisk, gjorde en massa hushållssysslor och jobbade lite på kvällen, men när jag såg förbi den fanns en ganska spännande sommar med väldigt mycket jobb och en egen bil som väntar i slutet av den med lite tur, dessutom ska jag hålla mig sysselsatt med lite egna projekt runt skola och hälsa.

Men okej, 25 är ändå ett uttåg från ungdomen och in i vuxenvärlden på ett sätt, och därför satte jag mig ner och kollade igenom vad det är som faktiskt gör mig lite vuxen. Just 25-årsdagen kanske inte var så dramatisk egentligen och jag tror inte att det kommande året kommer att vara så dramatiskt annorlunda än det som har varit nu, jag har alltid varit lite "lillgammal" och det ger mig kanske ett försprång på listan som kommer nedan. Men vad är det som gör mig vuxen då? Det här var de punkter jag kunde komma på igår kväll innan jag skulle sova.

· Bor inte hemma hos mamma, och har inte gjort på sju år

· Diskar, tvättar, städar, stryker och bakar själv.

· Har köpt mer än 50% av mina möbler själv.

· Funderar över mina gardiner, är inte nöjd med de jag har nu.

· Har körkort, prövotiden är dessutom sedan länge avklarad.

· Har visserligen inte egen bil ännu, men kommer att ha innan sommaren är slut.

· Har inramade tavlor på väggarna, tavlor som jag valt själv, inte ärvt.

· Jag vet att jag aldrig kommer att bli fotbollsproffs.

· Min säng har en sängstomme och är inte bara en madrass på golvet.

· Jag går inte på krogen om jag inte har råd eller om jag måste vara pigg dagen efter.

· Att vara skitfull är mer jobbigt än kul.

· Uppskattar och kan relatera till texter av Dylan Cohen och Springsteen.

· Apocalypse Now är mycket häftigare än Blade!

· Jag lagar matlådor och fryser in för att ha liggande.

· Jag äter inte snabbmakaroner och köttbullar till middag.

· Jag läser inte Slitz, har istället gått över till mer sakliga månadsmagasin,

· Jag betalar mina räkningar samma dag de kommer in, eller den dag lönen kommer.

· Jag storhandlar och planerar vad jag ska äta den kommande tiden

· Jag kan sköta jobb och skola parallellt.

· Jag följer debatterna inför nästa års amerikanska presidentval.

Och ett par punkter som kanske gör mig mindre vuxen:

· Jag är dålig på att spara pengar, bättre på att spendera.

· Jag äter inte vid matbord, jag äter både frukost och middag framför datorn.

· Jag äter fortfarande godis mitt i veckan, men försöker sluta? går inte så bra...

· Det är fortfarande kul med dataspel och bordshockey.

· Jag är dålig på att städa löpande och hålla lägenheten ren och snygg, även om jag vill.

· Jag slösar onödigt mycket tid på tv-serier som jag inte kan sluta kolla på.

· Jag är inte yrkesutbildad, även om jag håller på att bli.

· Jag har fortfarande oavslutade universitetsstudier som släpar.

· Jag bäddar inte sängen varje dag.

· Jag läser hellre sporten än nyheterna.

Är det kris så är det. Men hur går man till väga när man ska ha en riktig kris som 25-åring. Jag kan redan nu säga att jag ser fram emot min 40-årskris om 15 år. Jag räknar då med att ha pengar nog för att verkligen kunna ha en mer regelrätt kris. Jag saknar de finansiella medlen för en riktig ålderskris i dagens läge och det känna lite trist.

En sportbil, en tatuering och en blond 18-åring med oproportionerligt störa bröst, är det så mycket att be om när jag nu måste bli lite äldre?

Jag kan väl erkänn att 25 inte är det största av stegen i åldersskalan, men det är ändå en markering att ungdomen är över, och det måste man ta på allvar, så nu är det dags att bli vuxen, och en av delarna av det vuxna livet måste vara att förneka att man är så gammal som man faktiskt är. Detta är anledningen till att Svennis knullar sig fram genom fotbollseuropa, jag kan säga direkt att jag inte har några som helt moraliska betänkligheter mot den store Sven-Görans beteende utan hoppas själv på att kunna leva lika flitigt med kvinnor av samma utseende när jag når hans ålder.

Men det finns som sagt ett problem med att vara ung och ha en ålderskris, jag har inte ännu nått de pengar som krävs för att krisa på riktigt, eller så kanske jag bara är för tråkig och analyserande för att faktiskt göra det ordentligt. Jag kommer inte att lägga hela min skatteåterbäring på en stor tatuering och en jävla massa krogliv, även om det är väldigt frestande. Sportbilen kommer jag nog få vänta ett tag med, men den räknar jag med när jag fyller 40 eller 35 kanske, och där får vi väl ta den blonda och storbystade 18-åringen som jag troligen inte kommer denna gång heller, men räknar med att hon kommer svassande när jag har alla pengarna, tatueringen och sportbilen vid nästa kris istället. Den här gången får man kanske nöja sig med ensamhet och ångest marinerat i en helvetes massa alkohol, det kanske funkar det med, vem vet?

Jag tror dock fortfarande att jag hade kunnat ha en mycket bättre kris nu än jag fyller 40 om jag bara haft den ekonomiska möjligheten. Det har varit ett evigt mänskligt problem, pengarna kommer för sent i livet och när man väl kan ha riktig glädje av dem och när man väl behöver dem så finns det inte, istället kommer det när man ändå snart ska dö och inte har samma långsiktiga chans att spendera dem. Istället tvingas jag nu till en budgetkris som inte alls blir så bra som den kunde ha blivit, jag tvingas istället för blonda bröst dränka mig i arbete och kanske lite skåpsupande på hemmaplan, hur glamouröst är det på en skala egentligen? Kriser ska hanteras med att göra saker som egentligen är värre än själv kriserna, saker som omvärlden kan se på och förundras över hur pinsamma och tragiska de egentligen är, det är det jag borde göra nu, men det funkar inte riktigt?

Men vad göra, det är väl bara att hoppas på en bättre kris nästa gång, vid 30 kanske det börjat rulla in pengar, och vem vet, det kanske till och med dyker upp en blondin eller två om man har tur, för är det kris så är det?

 12 dagar kvar nu, sen måste allt vara löst. Sedan måste jag ha stenkoll på vart jag vill och vad som ska hända de kommande 10 åren. Eller kanske inte, känns väl som det är den åldersnojan jag borde ha egentligen, den sorten som faktiskt går att göra något åt. Men så enkelt kan jag nog inte göra det för mig själv. Istället känner jag att de kommande 10 åren av mitt liv är ett äventyr, ett positivt äventyr. Jag känner att jag är på väg någonstans, jag håller på att skaffa mig den utbildning jag har velat ha de senaste tio åren och jag har extrajobb inom det fält jag vill ha så det står mig upp över öronen. Så där kan jag inte gnälla. Då krävs det kanske inte någon större psykolog för att komma på att jag har hittat något annat att gnälla på som istället sliter skallen i stycken, och har så gjort ett tag nu. För om nuet är acceptabelt, och framtiden ser positiv ut, så kanske man kan ge sig i kast med det förflutna, vilket som heller inte är helt dumt eftersom det inte finns något jag kan göra åt hur mitt förflutna ser ut, det jag kanske skulle kunna arbeta med är hur jag väljer att se på det, men jag är inte rätt person för att se det på något annat än negativt sätt.

Skönhet ligger i betraktarens öga, men vad gör man om betraktaren är en idiot..? (ett sidospår i dagens text om en diskussion som jag hade förra helgen).

Jag hade en kompis här förra helgen som har ungefär samma historia som jag har på det privata planet och vi hamnar ofta i en debatt om hur man ska se världen utefter det. Vi är tämligen överens om att de flera andra människor vi möter är idioter, men har helt olika tankar på hur detta ska hanteras.

Han anser att andra människors dumhet betyder att de borde ignoreras, att den enda åsikten om vem man själv är, och hur stort det egna värdet är, är den egna. Andra människors åsikter kan ignoreras på den grunden att de är idioter och han kan leva efter detta i praktiken, hata alla andra och uppskatta sig själv för att han själv tycker att han är en bra människa.
Detta ser jag som en nobel tanke men som omöjligt och en smula naivt att utöva i praktiken, naivt kanske är ett starkt ord men jag menar väl mer att det är att se saken lite för kortsiktigt. Själv irriteras jag av andra människors idioti eftersom jag vet att den gång på gång kommer att drabba mig, den har gjort det i mitt förflutna och den kommer troligen att göra det även i framtiden. Andra människor fattar dumma beslut och det kommer att drabba mig, det är fakta. Det är så enkelt enligt mig, om inte andra människor ser mig som en bra människa spelar inte min självbild någon roll. Jag har alltid sett mig själv som en väldigt bra människa men har efter hand fått böja mig för majoriteten.

För om andra människor, om vi nu till och med kan ringa in det till det kvinnliga könet, om det säger att jag inte duger som den jag är så kan jag inte bara ta det och säga att det inte är deras åsikt som betyder något, för det är de som kommer att bestämma hur mycket sex jag kommer att ha i framtiden. Det funkar inte för mig att bara säga att de är idioter och inte försöka ändra på mig eftersom jag vet att det inte är riktigt lika spännande att ha sex ensam, utan jag kanske måste förändra mig så att det är fler som vill vara inblandade i den aktiviteten.

Tillbaka till åldrandet och vad det gör med mig. Jag sa innan att det inte är det att jag blir äldre som tär på mig, jag mår inte illa över var jag är nu eller vart jag ska ta vägen om ett år när studierna är klara. Jag känner inte heller att jag inte kommit långt nog för min ålder, för det tycker jag att jag har gjort.

Däremot har jag ingen ungdom att se tillbaka på, och det är det som nu skapar en viss ångest. Mitt privatliv har under 25 år varit en lång rad av totala misslyckanden och min chans till den där första kärleken är sedan länge förlorad. Jag får ingen andra chans till det och nu när jag når 25 känns detta som markeringen att ungdomsåren helt är över, även om jag alltid varit lite lillgammal och min ungdom i praktiken varit över ett par år nu så blir det mer officiellt nu.

Och vad har jag att visa upp efter detta? Ingenting egentligen. John Cusacks karaktär drar i High Fidelity historien om sitt privatliv där varje förhållande bara är en kopia av den första, i hans fall att han får tjejen som sedan dumpar honom för att ligga med någon annan. I mitt fall är tjejen lite mer effektiv och väljer aldrig mig innan hon bestämmer sig för att ligga med andra. Något som gjort mig oerhört realistisk och analytisk, och jag tror även det har format mina politiska åsikter.

Men vad säger då den snart 25-åriga cynikern om sin ålderskris, vad är vägen ur detta? Om de flesta andra är idioter, hur kan man använda det till sin fördel? Det spår jag är inne på nu är väl att helt enkelt inte ge människor så mycket credit som jag kanske gjort tidigare, sluta hoppas att andra ska se vem jag är egentligen, det spelar ingen roll om jag är en bra människa eller inte om det inte visas i min yta. Jag måste helt enkelt bli mer yta och mindre djup, fokusera all energi på det yttre istället för det inre vilket jag fått för mig skulle funka innan.

De kommande tio åren ska jag kanske istället hitta en annan förebild, det som ligger nära till hands är karaktären Patrick Bateman i boken American Psycho, men kanske utan den där delen med att mörda en massa människor, äta lik eller dricka egen urin.

Men istället kanske de kommande tio åren av mitt liv mer intensivt ska fokuseras på min egen yta, de pengar jag tjänar, de kläder jag bär, hur jag tränar, hur jag tar hand om min hud, hur jag inreder min lägenhet och vad jag sedan köper för bil. Yta, yta, yta. Kan jag följa denna planen är jag tämligen övertygad om att min chans att få lägra 20-åriga tjejer kommer att vara väldigt mycket större när jag är 40 än vad den är idag. Jag har visserligen alltid krävt mer av min egen yta än vad jag krävt av andras, men för att förbättra mina odds med det motsatta könet kanske jag måste börja spela mer på deras dumhet och deras ytlighet, inget annat verkar fungera så därmed får de kommande tio åren bli en jakt på pengar, yta... och fitta...

Tänkte prova det där som vissa gör och skriva om den gångna veckan och det som hänt mig då istället för att bara gå igenom rent hat och terapeutiskt kvinnoförakt.

Fick nya numret av tidningen Slitz skickad till mig på posten i veckan, eftersom jag i yngre år prenumererade på tidningen så tyckte de att jag borde göra detta igen. Med tidningen följde ett fint papper där det stod varför jag fick just detta nummer, att de gjort stora förändringar och förbättringar i sin tidning som jag nu borde uppskatta.

"Okej, jag ger den väl en chans då", tänkte jag och började bläddra i tidningen. Bara för att finna att det är samma jävla skit som det alltid varit såklart. Mängder med bilder på uppumpade blondiner som vill bli kända för att de har bröst, en "bikinispecial" där hälften av bilderna är topless, en jävla massa bilar som ingen i läsarskaran någonsin kommer att ha råd med och en massa värdelösa sextips på hur läsaren bäst ska sätta på de ovan nämnda blondiner.

Fan va man känner sig gammal när man börjar gnälla på att flickor i tidningar inte har tillräckligt mycket kläder på sig, men om jag vill se en naken kvinna svanka så finns det porr, jag behöver inte dölja det behovet genom att lägga bilden under rubriken "bikinispecial" bara för att verkar seriösare, i min värld ingår alltid en bikini i en bild under rubriken "bikinispecial", men jag kanske är gammal och tråkig.

Såg för övrigt filmen "Fuck" i veckan som jag väntat väldigt länge på, en dokumentär om ordet "fuck" och dess roll i det amerikanska samhället. För mig som fan av makten i det ovårdade språket och den politiska och ideologiska kamp som finns runt det fula språket var detta väldigt givande, kanske inte så mycket nytt för mig men kul att se det samlat. Trist bara att man inte hade fixat en intervju med George Carlin som istället förekommer i arkivbilder.

Filmen blev också en skön uppföljning på förra veckans avsnitt av The Simpsons från USA där Kent Brockman får sparken från tv för att han svär i direktsändning. Säga vad man vill om The Simpsons, men inte fan gör de mycket för att vara originella eller politiska. Detta är andra gången på kort tid jag ser ett avsnitt som är misstänkt likt ett av förra säsongens South Park i grundtanke. I detta kommenterar man yttrandefrihet på samma sätt som Matt Stone och Trey Parker gjorde i det genialiska dubbelavsnittet Cartoon Wars, och för bara några veckor sedan hade Simpsons ett avsnitt om dataspelsvärlden där Marge började spela WoW-liknande spel, detta dock helt utan den fantastiska ironisering över som South Park gjorde förra säsongen. Och helt plötsligt känns serien tämligen slätstruken, även om det fortfarande är god underhållning för stunden.

Hade besök av en gammal polare från väst här i helgen med, alltid trevligt även om jag har problem med att ha inneboende och inte kan vara helt själv när jag känner för det. Men det har gött som fan att ha en polare här med vem jag kan debattera livets jävlighet tills öronen faller av oss båda. Denna gång slutade med att skällde ut mig för min inställning till livet som en tävling, något som jag kanske behöver lite då och då, även om jag troligen inte kommer att vika mig från mina åsikter så är det bra att få gå igenom dem och försvara dem med jämna mellanrum.

Bartömning på kåren i lördags med, bra namn på det hela men jag vet inte om jag ska se det som en rubrik för det som händer eller som en utmaning.

"And Lindsay Lohan, ?Drink Canada dry? is a slogan, not a dare" /Bill Maher.

Detta är väl veckan i kort, får för mig att det kan ha hänt mer men kan inte för stunden komma på vad.. Får väl nöja mig med en lite kortare text den här gången, det lär snart komma mer, formar redan nästa text i huvudet och det finns en risk att den läggs upp senare ikväll eller imorgon om andan faller på.

Efter alla tv-program som går ut på att göra om en person eller hans hem så hade jag nu velat se ett mer komplett paket. Och jag hade velat ha en total remake, en riktigt total remake.

Vi kan börja med ett avsnitt Total Makeover, jag kan få hårimplantat, en fettsugning av magen, lovehandles och alla andra små fickor som finns i kroppen. De kan också få plocka bort lite födelsemärken och se över om min näsa kanske är lite för spetsig..

Sen kan jag få silikonimplantat för att täcka upp för mina oexisterande gluteus maximus.

Programmet lär också deltagaren att träna på gym och ger mig en personlig tränare som sätter igång mig och får mig motiverad och mer kunnig i mitt tränande.

Nästa steg är att ta din den där rabiata blondinen från Du är vad du äter så att hon kan skälla på mig i 8 veckor och lära mig precis vad jag ska äta och inte, detta för att kroppen ska må bra och för att fettsugningen inte ska behöva göras om, det är ju sällan samma person är med i dessa program mer än en gång.

När jag är klar med detta kan Johnny och Mattias från Roomservice komma hem till mig och göra om min lägenhet. Samtidigt som de busar runt och låtsas jobba här får vi flyga över Fab 5 från USA så att de kan klä på mig, lära mig vilka kläder som får mig att se ung och smal ut och lära mig hur jag ska ta hand om min hy. Deras inredare Thom (ja, jag har koll på vem som är vem och vad de heter, det gör mig inte gay, det gör mig heller inte gay att säga att Carson är jättesöt, hade jag vart gay hade jag istället sagt att jag ville sätta på honom stenhårt i tvättstugan, och så är inte fallet!) kan samtidigt gosa med Johnny och Mattias och se till att lägenheten inredas på rätt sätt.

Eftersom Roomservice behöver flera dar på sig att få klart lägenheten så kan jag åka över till USA och Miami Inc där jag kan tillfredställa min bläckomani och få lite sentimentala visdomsord om hur man börjar ett liv eller nått, den där Ami James är bra på det.

Jag kan också lära mig att hålla koll på min ekonomi genom de där två snubbarna i Lyxfällan på Tv3. Inte för att jag har så stora problem ännu, men det är alltid bra att ha lite mer koll och pengar är kul, det gäller bra att använda dem så effektivt som möjligt, och det kan hade jag behövt en lektion i.

Fan, en helt ny kropp, en helt ny lägenhet och ett helt nytt liv, allt på bara några veckor, jag hade kunnat lösa det under en semestermånad? Eller så får jag väl försöka själv, fan va ineffektivt det verkliga livet är...

Detta koncept är helt och hållet stulet från någon som klarar det där med humor mycket bättre än mig, eller för att vara mer precis komikern och talkshow-ledaren Bill Maher som avslutar sin politiska talkshow med att dra upp riktilinjer för hur vi ska göra världen till en bättre plats. Och för att ytterligare hedra detta kommer jag stjäla den första regeln rakt av från Mr.Maher bara för att sparka igång på ett bra sätt. Självklart har jag dock omarbetat innehållet i regeln för att passa det lokala klimatet.

Ny regel!

Ungdomar måste ha mindre självförtroende!

Dagens unga människor tror allt för mycket om sig själv och måste mer systematiskt brytas ner genom att påminnas om hur dåliga dom är, hur lite de faktiskt åstadkommit och hur mycket mer de egentligen skulle ha hunnit med att göra med sina liv om de bara hade ansträngt sig lite. Det finns få saker så irriternade som att se nån finnig sjuttonåring vandra runt på stan med en överlägsen blick maskerande sin underlägsna IQ, och dessa förbannade snorungar måste plockas ner mycket tidigare, redan innan tonåren tar fart måste de upprepade gånger få höra allt de gör fel och alla brister de har så de kanske växer upp till att bli tänkande varelser istället för ännu en billig kopia av Britney eller K-Fed, för är det något vårt land klarar sig utan så är det dessa rednecks och a-kassesnyltare i Adidas som förpestar vår tillvaro med sin kaxiga attityd och sina svängiga gångstilar, väx upp för fan, du är inte en dålig dansare som fått sätta på en flavor-of-the-month-artist och sen kunnat leva på att sälja hemligheter om dig själv, du heter Hampus och är en misslyckad elektriker från Nybro och det enda du får knulla är din högerhand om du ber snällt och bjuder på middag först...

Ny regel!

Svenska kulturkritikerkåren måste kollektivt gå ut och be om ursäkt för den systematiska avsugning av Per Gessle som svenska folket tvingats utstå i alla kvällstidningar, ja han har lyckats ganska bra men har är inte större än AIDS även om ni vill försöka få det att verka så. I fortsättningen vill jag inte höra ett ljud om honom innan vi fått läsa minst 25 spaltmeter om hur Nic Cramer gjorde karriär i USA och gav oss filmer som "Penetrator 2", för det är en framgångssaga med minst lika mycket substans, och jag kan lova att det tog längre tid att komma på replikskiftet;

"-You can't just walk around penetrating people!"

"-Offcourse I can, I'm the Penetrator!"

som det gjorde att komma på "jag sitter på en sten vid en sjö i en skog", och det är fan så mycket bättre skrivet också!

Ny regel!

Kvinnor måste prova på ärlighet!

Ibland funkar det inte att säga "jag tycker om dig som vän men vill inte ha något mer". Om en kvinna börjar konversationen med att berätta om drömmen hon hade inatt där hon sög av dig så kan hon sedan inte säga att hon bara vill vara din kompis utan att räkna upp exakt vad det är för fel på dig, gör hon detta så är hon helt enkelt skyldig mannen i fråga en avsugning, och den bör bli bra!!! Det är heller inte okej att skylla på vänskap om ni strulat ett par gånger och under tiden umgåtts regelbundet, i detta sammanhang måste kvinnan i detalj berätta vad det är som gör att hon väljer att ligga med andra, och dessa ursäkter bör vara bra!! Och om du som kvinna träffar en kille på en dejtingsajt, denna borg för de desperata, så kommer han inte tro på dig när du säger att du inte tror på tvåsamhet, så det är kanske bra om du kan komma på en bättre lögn än så, eller kanske till och med vara ärlig...

Ny regel!

Pensionera kommunist-Claes!!

Claes Eriksson måste helt ge upp ordvitsar och dessutom får han nu bara göra filmer som är starkt moderat vinklade resten av sin karriär. Vi står ut med väldigt mycket från Mr.Eriksson, men någon gång vore det trevligt att se något annat än kommunistvinklade ordlekar, även om de ofta varit ganska kul.

Ny regel!!

Gamla människor måste fråntas sin rösträtt!!

Är du över 65 så är ditt politiska liv över, det enda du bör fokusera på efter det är att köra din bil på ett sätt som inte riskerar livet på alla oss andra, och gärna iallafall nästan närma dig hastighetsgränsen då och då. Benny Andersson får vara ett hur stort geni han vill, men om gamla människor sett till att "Du e min man" är den låt som legat längst på Svensktoppen genom tiderna så är detta ett gott tecken på att rösträtten kanske bör vara förbrukad när du går i pension.

Ny regel!

Gudrun måste börja supa igen!!

Gudrun Schyman har under flera år haft rollen som alla kvinnors talesperson, men för att man ska kunna ta denna kvinna på allvar måste en av två saker ske, antingen måste Gudrun själv börja nyttja flaskan eller så måste alla vi andra göra det. Vi lever i ett land där det förs en debatt om huruvida vi ska låta Sverigedemokraterna vara med och debattera eller inte, men inte ens SD hade varit idioter nog att säga om invandrare av någon sort det Gudrun Shyman har sagt om män och kommit undan med det. Björn Rosengren sitter troligen på en barstol någonstans och dränker sina sorger över sin stupade politiska bana, och visst, det är kanske inte god ton att gå på strippklubb och sedan säga att man inte visste var man var eller att kalla landets största granne för "den sista sovjetstaten" när det finns en kamera i rummet. Men det är fortfarande ganska bagatellartat när man ser till förslag om penisskatt och utalanden om att alla män är talibaner.

Hade Jimmy Åkesson sagt något liknande om sigenare eller muslimer i veckans debatt mot Mona Salin så hade SD inte bara stängts ute från riksdagen, Åkesson hade också spänts upp mellan två dragande lastbilar tills han hade minst ett vasalopp mellan hjärnan och grenen, Gudrun har istället fått kostymen som förnyare och frighetskämpe. Det kanske inte är så konstigt att femisnisterna måste kämpa i motvind med chockeffekt och ord som "bitterfitta" som sitt främsta vapen när deras ledare inte är annat än en antidemokratisk och skttefuskande ex-alkis, som i min mening borde ge sig på hojtaroljan igen, och göra det ordentligt, jag rekommenderar "Farväl Las Vegas" till damen och hoppas att hon följer protagonistens exempel, för då kanske vi kan få lite ordning på jämnlikhetsdebatten igen...

Riddle me this, riddle me that, who?s afraid of the big bad bat?

När jag var liten, i åldern runt 6-7 kanske, brukade jag och min bästa kompis Kristian leka Läderlappen ute på gården där vi bodde. Jag var ett år äldre så självklart var min roll alltid Läderlappen och han var alltid Robin.

Läderlappen för oss var då en tv-serie från 60-talet med Adam West och Burt Ward som Batman och Robin som vi följde religiöst, en ganska medioker serie där tecknade rutor ersatte de våldsamma delarna av slagsmålen som alltid bröt ut mellan hjältar och skurkar. Min favoritskurk var alltid "Gåtan", en tunn man i grön kroppsstrumpa med svarta frågetecken på och med en lila mask och ett lila plommonstop på huvudet. Rollen som gåtan skulle sedan på film spelas av Jim Carrey och den kanadensiska komikern skulle i filmen yttra citatet som jag inledde med.

Nu är det ungefär 18 år senare jag väntar med spänning på nästa års film The Dark Knight. Jag har väl idag en djupare och mer sanningsenlig bild av de superhjältar som presenterats för mig, eftersom jag inte är något serietidningsfreak så har den stora presentationen skett genom filmatiseringar av superhjältar, något som varit väldigt populärt under senare år och det är jag tacksam för eftersom jag verkligen uppskattar temat och mytologierna.

Men det är som sagt nu man kan närmare se vad de egentligen handlar om.

I Kill Bill håller David Carradines karaktär Bill en lång utläggning om berättelsen runt Stålmannen. Om hur Stålmannen är den enda seriehjälte som verkligen är en hjälte i grunden och hur hans alter ego är Clark Kent som ska föreställa Stålmannens kritik mot mänskligheten, Clark Kent är osäker, nervös och svag, men det är inte vem Stålmannen är egentligen, han är från en annan planet och kan flyga.

Jag har aldrig varit något stort fan av Stålmannen, inte av serietidningen och inte av de filmer som har gjorts. Men det var först när jag såg den senaste filmen, den av Brian Singer, som jag förstod varför jag inte gillade Stålmannen.

Stålmannen riskerar ingenting! Stålmannen är osårbar för allt utom ett grönt ämne från yttre jävla rymden! Stålmannen riskerar ingenting i sina försök att rädda mänskligheten, han kan bli skjuten hur många gånger som helst utan att det spelar någon roll! Och han kan flyga, bara det är ju rent jävla fusk! Om du inte riskerar något kan du inte ta dig titel hjälte, ditt val att bli den som räddar alla betyder inte att du offrar dig själv på något sätt. Istället är det tvärt om med Stålmannen, han får vara sig själv en stund, han är en jävla Norrlands Guld-reklam, han får flyga och vara utomjording en stund och slipper kampen och livet som Clark Kent, som för honom är ett lidande, det är istället livet som Clark Kent som han väljer att leva vid sidan av.

Även Spindelmannen och X-men, för att ta exempel som blivit mer folkliga genom storfilmer (skulle även kunna nämna Fantastiska Fyran om inte den filmen sugit så jävla övermänskligt mycket!!), är hjältar som fått allt för mycket hjälp på vägen, de har eventuellt valet att försöka leva ett normalt liv, men det logiska valet är fortfarande att använde de krafter de fått på olika sätt, må det vara evolution eller radioaktiva spindlar det spelar mindre roll, du använder ändå de krafter du fått. Spindelmannen slåss även han för att passa in i världen och han inte heller självförtroende när han inte har långkalsongerna på, för om man bortser från den dräkt som Adam West hade på sig i den gamla tv-serien så är det bara Batman som vet hur man klär sig när man ska rädda världen, även om man slåss på natten så är inte pyjamas rätt val! Men det kanske också är en del av mytologin, Stålmannen och Spindelmannen har superkrafter och behöver inte skydda sig och då fungerar den tunna kroppsstrumpan bra men Batman behöver sin dräkt som skyddsfunktion också.

Men som sagt så har Spindelmannen det stora valet huruvida han ska använda sina krafter, men där handlar det om superkrafter återigen, superkrafter som gör livet som superhjälte enklare och till det rätta valet om än ett svårt val att göra.

Batman har inga krafter, Batman har inte blivit biten av en fladdermus och blivit den han är. Batman är egentligen Bruce Wayne, en multimiljonär i staden Gotham som på nätterna klär sig i svart och ger sig ut på gatorna som en enmansarmé mot ondskan. Bruce Waynes enda superkraft är hans pengar, det är en starkmaktfaktor i samhället som han använder för att göra gott dagtid, men det är inget som logiskt leder till valet att bygga en stor grotta under huset och därifrån bekämpa lustiga skurkar som The Joker eller Twoface.

Tim Burton castade Michael Keaton i rollen som Batman när han skulle göra film av sagan, och då gjorde han det mot fansens vilja med motivationen att Bruce Wayne måste vara en ganska vek man (precis så som David Carradine argumenterar för att Stålmannen ser människan), en vek man som inte kan göra något åt brottsligheten på dagarna och därför gör det i skydd av nattens mörker.

Även om Bruce Wayne också gör gott under dagarna genom sina pengar som han ger till välgörande ändamål och projekt för Gothams bästa så räcker inte det för Bruce vars föräldrar dödades av en rånare när Bruce var liten, enligt Tim Burtons filmatisering var den rånare mannen som senare blev The Joker, men enligt både den första serietidningsversionen av händelsen och senare Frank Millers remake som filmades och blev Batman Begins, så var det bara en anonym rånare. Men som en reaktion på detta brott skapar Bruce Wayne en alternativ personlighet som rör sig nattetid, och detta utan någon som helst hjälp av radioaktiva spindlar eller evolution, Bruce är en vanlig man, möjligen med en personlighetsklyvning á la Dr. Jekyll och Mr. Hyde, och han går att såra. Visserligen har han ekonomi nog att skapa en egen arsenal som han kan använda i sin kamp, och en dräkt som kan skydda honom mot vissa faror, men han är fortfarande en man som går att såra. Det gör enligt mig Batman till den ultimata superhjälten, mannen som har allt men som är beredd att offra det för den svaga människa, och han har tagit det beslutet själv utan någon som helst hjälp, utom då möjligen ett litet stänk av sinnessjukdom, till skillnad från sina motsvarigheter i andra serier.

Tv-serien Heros har blivit populär världen över och görs på en lite större budget än den gamla serien Läderlappen som jag växte upp med, men även här handlar det om människor med olika förmågor som lär sig att bryta sig ur ramen och bli den de ska vara. Men även här är det människor som gör det rätta och enda valet, inte folk som gör ett spontant val att beskydda världen.

Bruce Wayne är en man med demoner, och de väljer han att bekämpa genom sin alternativa identitet i skydd av natten, och under det stora hus där han bor och den fasad han visar upp döljer sig något annat, ett mörker där den alternativa identiteten göms så länge han inte tjänar något syfte, men han finns där hela tiden, väntande och iakttagande?

"If I could be a superhero, I?d be immigration dude, I?d send all the foreigners back to their home for eating up all of our food?and taking our welfare and best jobs to boot, like landscaping, dishwashing, picking our fruit?" / Stephen Lynch i sången Superhero där han presenterar en något modernare grupp superhjältar?om än något mer ineffektiva..

Sanningen finns inte i de ord vi använder, den finns i människan som använder orden. En sanning som kanske gör sig än mer tydlig i den modernare formen av lögn, eufemismen.

En ordform som blir mer och mer populär i vårt samhälle och som sprids av människor som har något att dölja, och även när den används i goda avsikter är den ett hot mot mänskligheten och dess vilja att utvecklas.

George Carlin pratar om eufemismer som "soft language", ett språk som ska skydda avsändare och mottagaren från det som ligger bakom orden. Det är en politikens språk i många avseenden men det är också ett språk som nyttjas i konversationer mellan människor där avsändaren vill dölja sanningen för mottagaren, jag tänker inte använda ordet "ljuga" i sammanhanget, det känns som jag redan kallat kvinnor för lögnaktiga och svekfulla varelser i tillräckligt stor utsträckning så jag kan sansa mig lite med det här. För att det ska vara en lögn så måste den vara avsiktlig, och det tror jag inte att det är i det här fallet, jag tror mer det handlar om en vilja att göra gott, eller i alla fall en vilja att inte göra ont.

Men innan jag går in på mer konkreta exempel på hur människor använder eufemismer måste jag först förmedla varför detta resonemang är nödvändigt, jag måste avslöja min avsikt med denna text.

Den som orkade läsa mitt senaste inlägg vet närmare att jag konstant söker en förbättring av mig själv, en jakt på det perfekta jaget, men detta är en ojämn kamp som redan stöter på väldigt många hinder. Men det finns också hinder som går att bekämpa, ett av dem är eufemismer.

Eufemismen består i att få en sak att låta bättre än den är bara genom att omformulera sig istället för att rent ut ljuga, men det är en tunn linje mellan de två som är väldigt viktigt att inte gå över. Och när det gäller att prata om människan och dess brister är inte detta beteende att eftersträva, då skymmer eufemismen sanningen och den personliga kampen för att bli bättre blir då än lite längre när personen först måste analysera fram sanningen i det som sägs innan han kan gå vidare och göra något åt problemet som fortfarande är det samma även om det benämnts på ett annat sätt. Exempel: Du väger inte mindre bara för att du kallar dig "fyllig" istället för "tjock", problemet består men du tror dig ha desarmerat det genom att använda ett annat ord för det. För att använda ett exempel som George Carlin använder, people never die nowdays, they pass away?

Jag närmar mig nu min 25-årsdag med stormsteg och även om jag kanske inte måste börja fundera på om jag ska "die" eller "pass away" ännu på ett tag så är det är ingen trevlig upplevelse, även om jag ser ljusare på livet efter 25 än jag ser på det liv jag haft fram till nu. Men jag ser också att jag förlorat väldigt mycket tid helt i onödan. Jag har haft för stor tillit till de människor jag mött och inte låtit logik och sunt förnuft guida mig i rätt utsträckning. Jag har under stora perioder levt ett liv fyllt av självförakt, men jag har inte kunnat se klart varför och det har inte varit det cyniska tänkande som idag leder mig mot en bättre tillvaro utan ett självförakt som handlade mer om att tycka värre saker än mig själv än någon annan kunde göra. Detta ledde mig mer bakåt än framåt, och det kan jag bara ångra idag, min riktiga kamp hade kunnat börja tidigare om jag bara börjat genomskåda det tvivelaktiva språket runt mig lite tidigare, och lite seriösare.

Jag har som jag sagt innan växt upp med en viss mängd pluskilon på kroppen och en ständig medvetenhet om min egen oduglighet. Jag har alltid haft en total oförmåga att ta emot en komplimang, jag har alltid sett mer till vad jag vet än vad andra berättat för mig i de sammanhangen och jag har alltid varit min egen värsta kritiker. En komplimang som "bra spelat" efter ett byte i fotboll eller handboll var alltid helt utan mening sedan jag själv visste exakt varje liten detalj jag hade gjort fel, och om jag inte hade någon så fanns det alltid en tanke i reserv, "om jag gjorde bra ifrån mig så varför blir jag då utbytt?".

Och detta sätt att tänka har sedan följt med mig även i mitt privatliv. Det spelar ingen roll vad andra säger om min insats, det enda som räknas är utdelning. Det gäller både med sport och med privatlivet, en god taktik och en bra laguppställning är tämligen värdelös om den inte leder till en seger lite då och då, att jag inte har tagit en seger på 25 år är inget som går att ursäkta med ord, det är helt enkelt inte okej en tränare med ett sådant facit skulle inte bara få sparken, troligen skulle man också återinföra spöstraff och korsfästing bara för en kväll. Men om man då har den historien måste man kanske istället kolla närmare på vad som står mellan mig och den där segern för att kunna utveckla mitt spel, för troligen är varken min taktik eller min laguppställning så bra som folk försöker få mig att tro genom de ord som de använder.

En komplimang formulerad i ord kan skänka tillfällig tillfredställelse hos en mindre upplyst man, men för att världen ska utvecklas måste den försvinna.

Men som sagt så kommer det en liten sak emellan mig och min utveckling, eufemismer. Jag har troligen haft en övertro på andra människor och dess ärlighet genom åren, kanske främst då på kvinnor, både kvinnliga vänner men kanske främst kvinnorna som nobbat mig, ofta har de i och för sig varit samma kvinnor men under olika perioder. De ursäkter, orsaker eller de förklaringar jag har fått till en nobbning eller de förklaringar mina kvinnliga vänner kommit med i efterhand har så gott som uteslutande bestått av eufemismer. Jag har redan gått väldigt nära in på en av de mer förekommande eufemismerna i min text The Zone of Terror, "Vänskap". Vänskapen är här en förskönande omskrivning av ett annat tillstånd där hon accepterar din närvaro men inte på något sätt uppskattar den men detta benämns som Vänskap för att det ska låta bättre, nästan som en nobel uppoffring att välja vänskap över kärlek. Om hon istället kan vara ärlig här och berätta vad det är som är felet på dig kan detta användas för att göra något åt det, men så tänker inte kvinnan, hon tror att det är bättre att dela ut ett svepskäl som egentligen inte betyder något för att på så sätt lindra slaget för mannen, men det hon då inte tänker på att mannen i konversationen bara hör ett ord, och det är ordet "nej", mer än så lyssnar han inte eftersom han vet att kvinnan bara kommer att använda eufemismer för att förklara anledningen till att hon inte vill ligga med honom, och han vet att dessa eufemismer inte kommer att hjälpa honom på något sätt med att förstå situationen.

Willow: What did she say?

Xander: Besides from ?no?, does it really matter?

/Allison Hannigan och Nicholas Brendon- Buffy, första säsongen, avsnittet Prophecy Girl efter att Xander har försökt bjuda ut Buffy men fått nobben.

Det är eufemismer (och kanske också en viss grundläggande svartsynthet i min läggning, det kanske är dumt att försöka förneka att en sådan skulle vara inblandad, även om jag inte tror att den ensam skapat den jag är idag) som gett mig förmågan att kunna vända på en komplimang till min nackdel, självklart i kontrast till mina upplevelser. Men om språket nu innehåller ett fenomen där man döljer den egentliga meningen med något annat så kan komplimanger inte tas för vad de egentligen ska vara. En komplimang kan inte existera om språket inte har något värde. Den enda komplimang som kan ges är istället en handling, jag kan också ta nyanser av en handling som en komplimang, kroppsspråket kanske går att fejka om du är en bra skådespelare men det är väldigt mycket mer tillförlitligt än ord, än så länge i alla fall?

Men nu får jag det att låta som kvinnor är allt igenom onda igen, det kanske inte riktigt var meningen. Det kanske handlar mer om ojämn maktfördelning eller ett grundläggande missförstånd mellan könen som skapar detta fenomen. När en man ger en kvinna en komplimang så grundar det sig större delen av tiden i att han vill ligga med henne, eller han är i alla fall beredd att backa upp sin komplimang med att göra så. Och när då kvinnan ger komplimanger utan samma tyngd så kanske mannen har lite rätt att fundera över detta och ifrågasätta meningen med komplimangen.

Jag har ganska länge funderat på just det där med att vända en komplimang, något som jag alltid varit väldigt bra på. Kanske för att jag alltid varit min egen värsta kritiker och kanske för att jag haft ett behov av att förakta mig själv mer än någon annan skulle kunna tänkas göra, men också för att jag tidigt insåg just det jag nyss beskrev, att ord inte har någon riktig betydelse i de sammanhangen. Ord är mina vänner, tro inte att jag försöker på något sätt att förringa den makt och den kraft som ord och ordval besitter, det är bara just inom detta område som ord inte har någon riktig funktion. Om du tycker att jag är underbar så spelar det ingen roll om du säger det eller inte, det är kyssen som följer som säger allt så hoppa över orden, och speciellt om kyssen inte kommer efteråt, då hör inte orden hemma här hur som, får då menar du det inte i alla fall. Det spelar ingen roll hur mycket gott du kan säga om mig efter du har nobbat mig, jag var tydligen inte bra nog att ge en chans ändå.

Och det spelar heller ingen roll hur mina kvinnliga vänner i sina försöka att bygga ett falskt självförtroende i mig säger, för jag känner deras avsikt och eftersom den inte har något fäste i verkligheten så är den bara i vägen. Dessa kommentarer kommer ofta eftersom vi båda vet att det inte finns något romantiskt intresse mellan oss och därför tror kvinnan i fallet att mannen mår bra av att höra något positiv om honom själv, men det stämmer inte, för dessa superlativ får grund först när någon är beredd att backa upp dem med handling, och då behövs de som sagt inte, således behövs de aldrig.

Jag vill om avslutning på denna text vara lite interagerande med mina läsare och be om ärlig och konstruktiv kritik, jag försöker bli så bra jag kan och på det sättet komma till en högre tillvaro i livet. Men jag behöver hjälp med detta, hela mitt liv har jag fått komplimanger som sedan inte vunnit kraft i verklighet och handlande från personer som yttrade dem, så nu vill jag ha kritik. Jag vet att jag fortfarande har några pluskilon och att jag är tunnhårig, men det kanske är saker om får lösas på längre sikt genom plastikkirurgi om inte annat, men vad är det mer som jag måste förbättra, vad är det mer jag saknar, vad kan föra mig lite längre i världen och göra mig till en bättre människa? Något som kan ge mig ett par procent till på skalan. Tack på förhand/ Författaren.

Hela mitt snart 25-åriga liv har jag spenderat där. På denna plats som troligen alla män någon gång får besöka men som få på samma sätt som jag tvingas se som sin livsstil.

Patrick: I like you as a person.

En av mina närmaste vänner, en man jag nyligen också varit inneboende hos under en tvåveckorsperiod vilket gav oss möjligheten att närmare diskutera ämnet, har efter flera misslyckade försök nu gett upp att ha kvinnliga vänner, detta efter att gång på gång fastnat i den förhatliga zonen.

Men innan jag berättar för mycket om hur mina vänner och jag valt att hantera zonen kanske jag ska berätta lite närmare för lyckligt oinvigda vad den handlar om.

The Friend Zone kommer till när en man och en kvinna möts och kvinnan inser att hon inte vill ligga med mannen. Detta gör att hon istället placerar honom in denna zon, och berättar detta för mannen. Zonen blir nu en förklaring/bortförklaring/undanflykt för att inget mer kan hända när kvinnan inte vill berätta för mannen vad som egentligen är fel på honom. Hon pratar om ord som ”vänskap” eller ”kompisar” för att på så sätt slippa förklara närmare för mannen varför han anses så oattraktiv att det aldrig kommer att finnas någon chans till samlag. Kvinnan använder sedan dessa ord och uttryck, ”vänskap” och ”kompisar” är två av dem, för att få mannen att agera som hon vill. Att ta det ansvar som en pojkvän skulle göra när det kommer till att hålla henne sällskap och få henne att må bättre i sig själv, utan att behöva ge ”kompisen” något tillbaka för dessa tjänster och detta ansvar.
Detta kallas för alla oinsatta att kvinnan ”utnyttjar” mannen.

When it rains it poors, skulle min tidigare nämnda vän som slutat ta kvinnor som vänner ha sagt. Och det är ett välkänt fenomen att det aldrig är så lätt att träffa någon som när man redan har någon annan. Vill en person ha dig så vill plötsligt andra det också. Detsamma gäller också åt det andra hållet. Om en kvinna väljer att placera en man i The Friend Zone kommer andra snart att följa, mannen kommer snart ha en stämpel som ”vän” som inte går att sudda ut, och har mannen också lite otur kommer denna cirkel inte att kunna brytas, han beräknas nu för alla göra samma sak, en pojkväns jobb men utan dess fördelar. Om mannen inte är allt för smart kommer han också att finna sig i detta hur länge som helst.

Då kan vi gå tillbaka till min vän som svor av sig kvinnliga vänner. Efter att flera år placerats i denna zon, utnyttjats av kvinnor i sin närhet för stöd, sällskap och närhet i utbyte mot absolut ingenting fick han tillslut nog. Kanske den sunda reaktionen på den här typen av behandling. Det blir tillslut en aktion av självbevarelsedrift, att slå sig fri från denna situation av mental misshandel och känslan av att inte vara tillräckligt bra. För en kvinna nöjer sig oftast inte med att bara hålla mannen utanför hennes sexlig rent fysiskt, hon vill också väldigt gärna hålla honom i det mentalt. Om hon kan berätta för mannen om den delen av sitt liv och på så sätt påminna honom om vad han inte kan få kan hon på det sättet också orsaka än mer psykiskt lidande hos mannen, och detta är för kvinnan en fjäder i hatten, en bedrift som hon är programmerad att uppskatta och kanske rent av till och med njuta av.

För att då slippa denna terror har min vän då avsagt sig fenomenet kvinnliga vänner, och en dag kanske fler kan följa i hans fotspår, och kanske han då kan få den stämpel som pionjär som han nu förtjänar.

För det enklaste av alla fakta kvarstår, om du är i zonen så duger du inte, och det berättas för dig konstant. Och det är vid den tanken jag kommer ta vid nästa gång, i nästa text som redan är under författande, en text som kommer att inledas med samma citat som denna text nu kommer att avslutas med. Vem som säger det får ni läsa då…

Denna känsla utökas också av min situation som inneboende, jag bor med en människa som jag kommer väldigt bra överens med och jag kunde inte vara mer nöjd när det kommer till sällskapet. Min värd har samma erfarenheter av det motsatta könet som jag har, och därigenom samma mörka inställning och låga tankar om dessa varelser, vilket gör konversationer både mer intressanta och mycket lättare än med många andra. Men det är samtidigt väldigt psykiskt tärande att leva som inneboende, utan möjlighet att själv påverka levnadsmiljön. När jag kommer hem efter en hård dags arbete eller skola i Kalmar kanske inte alltid min lägenhet är i toppform, men om den skulle vara allt för illa däran skulle jag göra något åt detta. När jag nu kommer hem efter långa dagar till en lägenhet, som likt få andra skriker ”min första lägenhet sen jag flyttade hemifrån”, där ”kaos” och ”sju svåra år” är termer som verkar ganska lindriga när jag ska beskriva den allmänna ordningen, så finns det ingenting jag kan göra åt det. Att ställa sig och sortera en annan mans smutstvätt kan ses som antingen mästrande eller homoerotiskt, det beror på hur man ser på saken, men jag kan inte se något positivt sätt att tolka att jag skulle börja gå runt och plocka upp hans tvätt, dammsuga hans golv, torka av hans bord eller sortera saker i hans bokhylla och/eller garderob. Det jag som inneboende kan göra i så fall är diska, men termen ”piss i havet” eller ”fis i vinden” känns ganska passande för hur mycket det skulle göra för att förbättra hans lägenhet och mitt psyke. Istället får jag snällt acceptera livet på soffan och därifrån får jag försöka ta min tillvaro för det den är, fyra dagar till, det blir mitt mantra, fyra dagar till, nedräkningen har börjat. Fyra dagar till, sen är jag tillbaka i Kalmar.

”Att komma hem är som att resa i tiden, man känner samma känslor igen” sjöng Lars Winnerbäck en gång i tiden, jag vill minnas att det var på skivan ”Singel” men jag kan ha fel, fråga mig heller inte om vilken låt det kan ha varit... Men det finns stora sanningar i detta.  När jag vandrar gatorna i denna min förra stad så är så många platser knutna till minnen av personer eller känslor, och även om dessa känslor egentligen är en del av en annan person så blir de nu en väldigt stor del av min verklighet. De minnen som knyts till den plats jag ser tränger in i den person jag är nu, inte bara genom ett minne av vem jag var förr utan också som en aspekt av vem jag är nu. Hur det minne, den känslan och den personen har fört mig dit jag är idag. Jag är som kanske märks ett stort fan av att se tillbaka på vad som hänt och genom det se vart jag är på väg eller bara reflektera över det förflutna som en kul anekdot. Men en tillbakablick är som sagt inte alltid just det, en tillbakablick eller ett minne av något eller någon som varit med och format vem jag är idag är också något mycket närmare, för i minnet står tiden still och man glömmer sin egen och andras föränderlighet för en stund. De människor som fanns i stan när jag bodde där är kanske fortfarande de samma, och för en stund blir de än mer samma, de blir vem de var då, även om jag kanske vet att inte heller det är samma person som då. Men det spelar ingen roll, för inom mig ligger aspekter av den de då var kvar som delar av mig, och delar av vad som skapat mig.

Jag kanske inte ska vara annat än tacksam, sedan jag uppskattar den person jag nu blivit väldigt mycket, och jag ser denna person som en god grund för framtiden.

Även om jag kan se en avlägsen framtid här, om det skulle vara tillbaka hit som mitt liv och min karriär tar mig så är inte detta var jag bor nu, eller var jag kan bo nu, detta är inte min plats i livet och det påminner gator och människor mig om med sin blotta existens. Jag har många goda vänner här, men detta är inte ”hemma” nu, och hur mycket jag än försöker få det till det för en kort period så blir det inte så. Mitt hemma är någon annan stans, där jag har makt i mitt eget hus och där mina tillhörigheter finns. Det är lätt att verka materialistisk, och det kanske jag också är, men utan mina saker är jag inte hemma. George Carlin sa en gång ”my home is a place for my stuff”, och i detta finner jag sanning. Mitt hem är var jag förvarar mina saker när jag går ut i världen och försöker samla på mig mer saker, och ibland måste jag byta mitt hem för att få plats med mer saker. Men som tillägg finns också mitt hem och mina saker som en trygghet när jag kommer tillbaka med mer saker, saker jag har ett inflytande över hur de placeras och saker som jag kan leva med i en större harmoni, det är jag om valt sakerna, och det är jag som ställt dem där de står. Således är detta mitt kungarike och jag är på platsen kung. Och det är till detta kungarike jag nu längtar hem...